Ing-Marie

Follow
Hur mår du?
 
 
Hur jag skulle vilja svara: Jotack jag mår skit, du vet sover jag så jävla dåligt på nätterna, och nu har jag blivit förkyld också, ja du fattar är man redan slut innan man blir förkyld blir det ju inte mycket kvar, ork alltså. Du förstår, har du inte någon ork innan, och du blir sjuk på riktigt, ja då hamnar orken på minus förstår du.

Idag, trots att jag är sjuk på riktigt, har ont i huvudet, fräser, ont i halsen och hostar så jag får kramp i magen, det piper i öronen OCH till och med lite feber, trots allt detta, att jag faktiskt är sjuk PÅ RIKTIGT, ja alltså inte oriktigt sjuk då för ångest eller så, för det räknas väl inte, eller? 

De dagarna jag är sjuk PÅ RIKTIGT, känns ändå ganska bra, för jag vet att jag har på något sätt ett legitimt rätt att vara hemma. De dagar ångesten river i mig, känns liksom som om jag borde mått bättre, jag borde gått till jobbet ändå. Och likadant idag, trots att jag är sjuk får jag dåligt samvete för att jag är just sjuk, att jag borde orkat mer fast att jag vet att där inte finns mer ork än så.

Det är då jag förstår att det inte går att förstå för någon, om man inte har varit där själv. Att veta hur det är att gå på max och det ändå inte är tillräckligt. Fast man inte orkar, att man egentligen borde göra mer fast det inte går. Och för att jag inte vill dela med mig. OCH för och för att jag istället väljer att svara, jodå det är ok. 

Fast egentligen vem bryr sig mer än jag och mitt dåliga självförtroende som jag borde jobba på, typ.

 

När hjärnan löper amok
 
GAH typ FAAAN, SKIT; POTTA många ord kan sägas, och det syns inte utanpå när hjärnan löper amok. Att ha ångest, eller vad nu det finns för ord när hjärnan kokar över. När man inte kan tänka klart samtidigt som du tänker alldeles för mycket, det får liksom inte PLATS DÄRINNE. Alldeles för många är dom, tankarna, orden, de vill liksom ut, fast det värsta är att de är fast, därinne. OCH det enda du vill är att ta en vattenslang och rensa bort allt, skräp och gammal skit som ligger och liksom etsar sig fast i de där små skrymslena där ingen vattenslang i världen kommer åt.

Detta gör att det kryper i hela kroppen av frustration och irritation,, frustration av att inte kunna sortera utan det enda du vill är att det skall bli TYST, irriterad för att samtidigt som du är trött kan du inte vara still. EN helt omöjlig kombination egentligen.

Du får panik för att du inte orkar gå till jobbet, samtidigt så får du panik för att du inte GICK till jobbet, fattar ni det går liksom inte ihop, och där är den praktiska listmänniskan i mig, jag VET att jag är irrationell, samtidigt som jag inte kan bli av med alla tankar som snurrar och man känner sig, typ knäpp.
 
Det pratas så lite om depression och ångest ute i samhället idag, samtidigt som det pratas supermycket depression och ångest, eller främst om utmattningsdepression.. Det finns självtest på nätet, det delas inlägg och små smarta tips hur du ska tänka och leva för och må bättre, små fina tankar, och listor "10 tips för att veta om du håller på att gå i väggen" osv, allt lagom långt och förpackat så att vi ska hinna läsa utan att tröttna. 
 
OCH att läsa de där små tipsen, dela små fina tankeord om att leva här och nu funkar så länge som du mår bra!! SEDAN blir du bara förbannad, för man vet ju redan allt det där. Man vet att man ska ta dagen som den kommer, lyssna på sig själv och bla bla bla blättan bla.
 
Lite som att leva med lite lagom trivseldepression läs och dela detta så mår du bättre, men det finns inget trivsamt med depression och att prata om det så andra förstår är omöjligt, om de inte varit där själva, och detta kan ibland göra mig så himla trött, att man inte kan titta in i min hjärna och SE, SE den min brutna hjärna, för som dom säger, ett brutet ben kan man se och ta på, det gör ont, men när hjärnan har brutit ihop, kan ingen mer än du själv se.  
Älska, glömma och förlåta

Ibland funderar jag över livet och livets förunderligheter, OCH känner mig lite allmänt knäpp sådär, för att man tänker som man tänker,  känner ni igen det? Jag fyller nu i år 55 år, fatta det, jag har 10 år kvar till pensionen och allt går som det ska. Det var länge sedan jag fick visa leg på systembolaget och INGEN NÅGOSNSIN skulle ta mig för 20 igen, även om jag gjorde 10 skönhetsoperationer, Min äldste som har fyllt 30  år, har två barnbarn, är både farmor och mormor jag är liksom vuxen PÅ RIKTIGT, och snart, mycket snart, även gammal.
 
Det är då man måste ta sig samman och konstatera att jag är glad att jag inte är tonåring igen, en gång för mig räcker. Jag har massor av livserfarenhet, och är lagom knäpp, och envis som synden, i alla fall så påstås det att jag är det, envisare lär jag väl antagligen bli med åren, för se bara på min kära mamma, som i sina 87 år är liksom bara är väldigt envis och dom som känner henne vet vad jag talar om. Och det där med envisheten har tydligen gått i arv, för båda mina två barnbarn, (tjejer båda två) sägs ha sin envishet efter mig, Varför nu jag ska få skulden för det........
 
Nä nu babblar jag bara en massa strunt och det som från början var tänkt som ett åldersinlägg blev ett förvirrat försök att reda ut livet gåta, mig själv, och det gick ju nu inte så bra. "Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta" Jag får väl börja träna på det kanske.......................särskilt det där med att glömma och förlåta, är inte så bra på det. Så kära vänner som orkar läsa ända hit, förlåt en förvirrad halvgammal tant, och snart mycket snart är det vår igen.