Ing-Marie

Follow
Taggar som finns
 
Det här med taggar, funderar jag på när jag ser denna bilden, att alla människor har olika taggar inom sig som gör ont, som man vill ta bort och bara glömma. MEN det svåra med taggar är att de ofta sitter djupt och kan vara svåra att få bort hur gärna man än vill.
 
Jag har flera taggar i mig, en del lämnar mig aldrig utan har läkt in i kroppen och sitter kvar, djupt inkapslad finns de där med mig hela tiden. Ibland kan jag känna av dom där inne och jag påminns om taggarna, och det gör ont, men för det mesta gör dom mig ingenting utan de finns där bara, som en påminnelse  om att jag levat.
 
Det är då man tänker, det är dom som gjort mig till den jag är idag, utan mina taggar vore jag inte jag.
 
MEN de dagar de gör ont, när det skaver och svider. Det är de dagarna man blir påmind om det onda i taggen, och du vill inget annat än att bara slita bort den och sätta på ett plåster, låta någon blåsa och bara säga det blir bra, det blir bra. De dagarna är du inte tacksam för dina taggar utan är arg på det som satte dit taggen.
 
Du känner hat och vill skada som du blev skadad, då för länge sedan.
 
På något sätt tror jag vi behöver båda dagarna, både de dagar då taggen bara finns som en påminnelse, någonstans långt borta inom dig, och de dagar du är arg, Ilskan behöver få komma ut även om den inte ilskan i sig ger något, så hjälper det dig där och då att bli få bli arg på att taggen finns kvar. För det du är arg på är inte taggen i sig, utan att du tillåter den att finnas kvar, att du inte äger möjlighet att ta bort den.  
 
Livet ger dig många taggar och de flesta finns som tur var inte kvar, utan har lämnat dig för länge sedan.
 
MEN de taggar som sitter kvar i dig djupt rotat i ditt inre lämnar dig aldrig. Det gäller bara att försöka leva trots taggen finns kvar, trots det onda som taggen ger. Ge det tid, säger de, men man får påminna sig om att vissa sår kan inte tiden läka, och när väl såret  ändå läker så finns det alltid kvar ett ärr som påminnelse.
 
Då vet jag det då


Jaha ja, hur sjutton hamnade jag här nu igen, alltså inte på vägen på bilden, utan i bloggen, skulle ju bara kolla upp en gammal länk som jag ändå inte hittade, men vips så sattt jag och läste och skrattade åt mina egna fyndigheter. Vinter har passerat, vår och sommar, och höst sedan jag skrev sist, då en skrivpuff då det hjälper mig att komma igång och tänka.

Idag tänker jag inte jag bara skriver, och inser just nu och här att jag saknar skrivandet, har skrivit mycket dikter, gått på skrivarskola just i diktskrivning, (onlinekurs) OCH det är roligt. Att forma orden, läsa dom ändra, filura lite till, och skriva lite till och ändra tills jag är nöjd. Idag nöjer jag mig med ett blogginlägg, kanske börjar jag skriva dikter igen, kanske inte. Ibland skulle jag vilja starta ett projekt där jag blandar skrivandet med mitt fotograferande. Vore inte det en perfekt kombo? 

Men det kommer liksom inte av sig själv, under hela året och jag försökt att få till ett fotoprojekt och skapade typ ett bara för att jag inte kom på något bättre men är väl egentligen lagom förtjust i det projektet. SÅ här är jag återigen, funderandes, och grubblandes på tema, projekt och skrivande. 


 
Det är väl bara och inse att jag är en drömmande person som vill så mycket men saknar energi och jävlar anamma för att sedan praktist genomföra ett. MEN kanske ändå finns det där projektet som fångar mig och som gör att jag kan komma igång. Men troligen inte. Framtiden får utvisa det. Det här blev ett babbligt otydligt virvarr av tankar, lite som jag är just nu, men typ välkommen hit och läsa gammal skåpmat om du vill, annars hej då och tack för mig. 
Vad detta har gått fort!
 
Min svärmor sa en gång när hon var över 90 och såg sig i spegeln, "vad detta har gått fort" Och detta tänkte jag ta fasta på idag, att livet det verkligen fort. Kanske inte alltid känns det så när man är mitt uppe i livet med barn, blöjbyte, jobb och så vidare. Det är först när barnen börjar lämna en efter en man märker hur tiden försvinner mitt framför ögonen på en. Först försvann min äldste, han flyttade till Umeå, och vips så var han borta, maten gick inte åt på samma sätt men jag lagade lika stora portioner som förut, som om han var kvar, mjölken i kylskåpet började bli dålig för vi köpte för mycket och man fick anpassa sig.
 
Nummer två och tre försvann nästan samtidigt, den ene till japan (jo hon är hemma igen och pluggande och ensamstående mor) den andra till Borås, TUR att Borås inte låg så långt bort då, när den äldre dottern fanns i Japan och äldste sonen i Lund.  Kvar är bara lillebror, han är nu på sitt sjuttonde och hoppas vi får behålla honom hemma ett tag till men jag vet, vis av erfarenhet att tiden den går fort. 
 
Underbart är det när de återvänder med respektive och barn, och livet det rullar på, som vanligt fast ändå inte. Borta är alla blöjbyten, (utom när man är barnvakt då) Barnskrik på nätterna är borta, och att hålla kräkande barn över toastolen lika så och detta saknar jag ICKE.

Man är liksom vuxen på riktigt, medelålders, och vänner i omkretsen börjar gå i pension, det är då jag tänker på min kära svärmor som inte finns ibland oss längre, "ATT VAD DETTA HAR GÅTT FORT" Det gäller att njuta medans tid är, och inget är så sant som det.