Ing-Marie

Follow
Likt en myra vi strävar


Likt en myra vi strävar, alla var och en på sitt sätt genom livet, en del har en lättare stig andra en värre. Ibland funderar jag över, och kanske gör vi det alla någon gång, över livets orättvisor, varför tycks min väg vara mycket värre än alla andras? Den där stenen där, varför är den där, just exakt på MIN STIG. Skit tänker jag, nu måste jag gå hela vägen runt, den där jäkla stenen varför är den just på min stig. Sträckan jag tänkte mig gå blev ju så himla mycket längre med stenen just där. 

Men så är väl nu livet, fyllt av fallgropar och stenar, för alla, men så är ju nu människan en egogistisk varelse och just nu skiter jag i andras stenar och fallgropar och ser bara mina egna, och det gör mig så HIMLA ARG, varför, varför måste de finnas, varför kommer allt ivägen för just MIG. 

Så hämtar andan, tar min kamera och fotar, försöker andas, försöker tänka och samla min tankar vilket inte alltid lätt. Rensa hjärnan från hinder som osynliga stenar, som kanske bara finns i min fantasti. Och vägen jag har att vandra är just runt stenen som tar lite längre tid, men om målet är det rätta, måste ju ändå längden på vägen jag tar inte vara så viktigt, bara jag når fram någongång. Så med eller utan sten finns det bara en väg, och det är den framåt. 
 
Fototriss: Randigt
 
Veckans fototriss, oj var det var länge sedan jag var med, men i rent terapeutiskt syfte (Är så avslappnande att fota) gick jag ut för att fota lite makro med randigt för ögonen och visst finns det mycket ränder ute i naturen. Först en mycket vacker, Rosenmalva och visst ser ni ränderna?



Insekter med ränder finns det gott om. Detta bi/geting, vilken? Vad vet jag. Ser ni skillnad på bi och getingar, iallafall här är den jag hittade ute. 



Till sist, ett löv, ett löv från Syrenbusken med sina vackra linjer, lite randig känsla eller är det mest linjer, iallafall denna fick det bli. 



Här var min fototriss alá makro/randigt. 
 
I en grästuva någonstans och en seg rackare
 
Att fota makro är riktigt kul, denna grästuva med massor av blåklockor fann jag i mitt paradis på jorden, nämligen vid västkusten. Att solen höll på att gå ner och gav mig en fantastiks kuliss till min blåklocka gjorde ju inte saken sämre. MEN att fota blåklockor är SVÅRT. De vill sig inte riktigt och skärpan är svår att få till. Här hade jag då MASSOR av blåklockor och ville få till en bild med många men med fokus på en, mot den röda himlen. Kan säga att jag fick tagit MÅNGA bilder och hittar ändå ingen jag är supernöjd med. Men så är det ju när man är i en "lärprocess" (som för övrigt är ett modeord i förskolan just nu) Det gäller att fota, fota och åter fota. 

På tal om förskolan/jobbet skulle jag idag ta lite kort på barnen idag till deras fack, och jag saknade min egen kamera, MYCKET. Den vi hade på jobbet var en liten seg rackare, tiden mellan mitt tryck på knappen och till kameran tagit bilden så var barnet 10 meter bort. Får nog skämma bort ungarna och ta min egen till dessa bilder, för det går ju inte bara få till fina bilder med en dylik kameramodell. 

Iallafall vardagen är åter här, schemat är justerat till fulländing, (not) men vardag är det likafullt, och hoppas på en go lugn höst. (JA hoppas går ju alltid.)