Ing-Marie

Follow
Mycket tid utan Facebook och blogg
Ja tiden den räcker inte alltid till, som nu, ibland får man göra prioriterningar och just nu känns det som bloggandet inte riktigt hinns med som jag skulle önska. Ni vet fyndiga inlägg, nya fotografier och kommentera vänner och andra. Jobbar, jobbar, extra timmar till och med. Jag som för något år sedan knappt trodde jag skulle orka 75% någonsin är nu uppe i 80%, och det känns. Längre dagar och tröttare är jag. Sedan har jag ju min kurs på högskolan som är jätteintressant. Dessutom går jag just nu på något som kallas PIM, det villa säga i tre steg ska jag göra arbeten i datorn och lära mig word, klart och det kan jag redan, steg 2 håller jag på med nu powerpoint och ljud. Jag gör en mackas resa ner till magen, Nalle äter en macka. Inget för en föreläsning kanske men väl för mina barn på dagis. OCH jag har upptäckt en sak. MAN FÅR JÄTTEMYCKET GJORT OM MAN UNDVIKER

1. Facebook

2. Blogg

3. övrigt surfande, spelande på löjliga spel. 

Så därför har jag inte hunnit med er som läser att kommentra osv, men jag kommer då jag kan, bättre någon gång då och då än aldrig. PÅ tal om att göra, ska jag till sonen i Lund till helgen, pojken den lille har fyllt 26 år och vi firar med en överraskning och ett besök. Kul , kul, ska det bli, men än mindre tid till datorn, då jag ofta sitter just på lördagar och kommenterar. MEN på söndag då minsann återkommer jag, lovar och svär, eller ja jag ska försöka i alla fall. Imorgon är det fredag, och det är en dag jag gillar. Ha en trevlig helg gott folk.
Ett strävsamt liv


Strävsamt liv har man hört talas om, vad tänker vi på då? För mig klingar det ordet om en gammal dam som levt sitt liv, gammal och har gjort sitt. Man har slitit ont hela livet strävat framåt, till framtiden hela livet och har nu (förhoppningsvis) funnit ro och man sitter på hemmet och rullar tummarna. När jag tänker på mig själv kan man undra vad säger dom om mig, den dagen jag sitter där, med ett strävsamt liv bakom mig. Mina barn säger säkert en del, förhoppningsvis vilken bra, eller stundom skitjobbig mamma man varit. Jobbet jo, hon jobbade ju med barn, hur orkade hon, det var visst stora barngrupper då, inte alls som nu. (kan man ju hoppas) En riktig förskollärare av den gamla skolan. 

Men mer, vad vet man egentligen om en människa mer än det där yttre, ni vet, man barn, hus, jobb, hund, Egentligen ingenting, för mina tankar är mina bara mina och dom jag inte delar med mig dom blir ju liksom kvar hos mig. Tänk vad mycket de människor som nu sitter på "hemmet" har varit med om under ett helt strävsamt liv, och det man vet, på riktigt, är egentligen ingenting, som ett sandkorn av en öken. Alla tankar man haft, all oro man haft, all glädje man haft sådär i hemlighet, allt det där man inte delar det finns ju bara hos mig, och ingen annan. Och det är väl det som är att vara människa, vissa bitar ska inte finnas för andra, vissa bitar finns bara hos mig.  

Så den dagen då jag har ett långt och strävsamt liv bakom mig, kommer jag förhoppningsvis, tycka att jag gjorde så gott jag kunde, och mer man man ju inte begära, eller hur, och mina tankar de jag aldrig sagt, de stannar hos mig, då som nu.
JAG VILL INTE


Ibland är allt bara kaos, i vardagen i livet. Just nu är det mycket, och känner att semester vore inte helt fel. På påsklovet har jag tagit ledigt och hoppas på att chefen beviljar annars blir det synd om HENNE. TRO MIG. Igår såg jag på "En unge i minuten" och känslan den mamman hade att "nu räcker det, jag vill inte mer". Jag känner igen mig, efter fyra barn, fyra förlossningar känner jag igen den känslan, man vill bara gå och säga NU räcker det JAG VILL INTE MER.

Egentligen kan jag inte riktigt ta på varför jag känner så just nu, men när det snurrar miljoner grejer i huvudet hela tiden så vill man vid en punkt bara sätta stopp. OCH detta gör jag just nu i detta nu. Ska tömma huvudet rensa och sätta stopp, något jag nu för tiden är mycket bättre på. För länge sedan kunde jag inte säga stopp vägra och säga NEJ NU RÄCKER DET, med följd att jag gick in iväggen som så många andra. Vägen tillbaka har varit lång, mycket lång. Och sedan jag blev av med försäkringskassan, (eller dom sa upp bekantskapen med mig) så känner jag mig fri, att äntligen slippa deras tjat, och kunna bestämma själv.

SÅ nu vägrar jag att bli ihjälstressad och sätter ner foten pratar med dom som behöver pratas med och längtar efter semester. SÅ DET SÅ