Ing-Marie

Follow
Taggar som finns
 
Det här med taggar, funderar jag på när jag ser denna bilden, att alla människor har olika taggar inom sig som gör ont, som man vill ta bort och bara glömma. MEN det svåra med taggar är att de ofta sitter djupt och kan vara svåra att få bort hur gärna man än vill.
 
Jag har flera taggar i mig, en del lämnar mig aldrig utan har läkt in i kroppen och sitter kvar, djupt inkapslad finns de där med mig hela tiden. Ibland kan jag känna av dom där inne och jag påminns om taggarna, och det gör ont, men för det mesta gör dom mig ingenting utan de finns där bara, som en påminnelse  om att jag levat.
 
Det är då man tänker, det är dom som gjort mig till den jag är idag, utan mina taggar vore jag inte jag.
 
MEN de dagar de gör ont, när det skaver och svider. Det är de dagarna man blir påmind om det onda i taggen, och du vill inget annat än att bara slita bort den och sätta på ett plåster, låta någon blåsa och bara säga det blir bra, det blir bra. De dagarna är du inte tacksam för dina taggar utan är arg på det som satte dit taggen.
 
Du känner hat och vill skada som du blev skadad, då för länge sedan.
 
På något sätt tror jag vi behöver båda dagarna, både de dagar då taggen bara finns som en påminnelse, någonstans långt borta inom dig, och de dagar du är arg, Ilskan behöver få komma ut även om den inte ilskan i sig ger något, så hjälper det dig där och då att bli få bli arg på att taggen finns kvar. För det du är arg på är inte taggen i sig, utan att du tillåter den att finnas kvar, att du inte äger möjlighet att ta bort den.  
 
Livet ger dig många taggar och de flesta finns som tur var inte kvar, utan har lämnat dig för länge sedan.
 
MEN de taggar som sitter kvar i dig djupt rotat i ditt inre lämnar dig aldrig. Det gäller bara att försöka leva trots taggen finns kvar, trots det onda som taggen ger. Ge det tid, säger de, men man får påminna sig om att vissa sår kan inte tiden läka, och när väl såret  ändå läker så finns det alltid kvar ett ärr som påminnelse.
 
När hjärnan löper amok
 
GAH typ FAAAN, SKIT; POTTA många ord kan sägas, och det syns inte utanpå när hjärnan löper amok. Att ha ångest, eller vad nu det finns för ord när hjärnan kokar över. När man inte kan tänka klart samtidigt som du tänker alldeles för mycket, det får liksom inte PLATS DÄRINNE. Alldeles för många är dom, tankarna, orden, de vill liksom ut, fast det värsta är att de är fast, därinne. OCH det enda du vill är att ta en vattenslang och rensa bort allt, skräp och gammal skit som ligger och liksom etsar sig fast i de där små skrymslena där ingen vattenslang i världen kommer åt.

Detta gör att det kryper i hela kroppen av frustration och irritation,, frustration av att inte kunna sortera utan det enda du vill är att det skall bli TYST, irriterad för att samtidigt som du är trött kan du inte vara still. EN helt omöjlig kombination egentligen.

Du får panik för att du inte orkar gå till jobbet, samtidigt så får du panik för att du inte GICK till jobbet, fattar ni det går liksom inte ihop, och där är den praktiska listmänniskan i mig, jag VET att jag är irrationell, samtidigt som jag inte kan bli av med alla tankar som snurrar och man känner sig, typ knäpp.
 
Det pratas så lite om depression och ångest ute i samhället idag, samtidigt som det pratas supermycket depression och ångest, eller främst om utmattningsdepression.. Det finns självtest på nätet, det delas inlägg och små smarta tips hur du ska tänka och leva för och må bättre, små fina tankar, och listor "10 tips för att veta om du håller på att gå i väggen" osv, allt lagom långt och förpackat så att vi ska hinna läsa utan att tröttna. 
 
OCH att läsa de där små tipsen, dela små fina tankeord om att leva här och nu funkar så länge som du mår bra!! SEDAN blir du bara förbannad, för man vet ju redan allt det där. Man vet att man ska ta dagen som den kommer, lyssna på sig själv och bla bla bla blättan bla.
 
Lite som att leva med lite lagom trivseldepression läs och dela detta så mår du bättre, men det finns inget trivsamt med depression och att prata om det så andra förstår är omöjligt, om de inte varit där själva, och detta kan ibland göra mig så himla trött, att man inte kan titta in i min hjärna och SE, SE den min brutna hjärna, för som dom säger, ett brutet ben kan man se och ta på, det gör ont, men när hjärnan har brutit ihop, kan ingen mer än du själv se.  
Då vet jag det då


Jaha ja, hur sjutton hamnade jag här nu igen, alltså inte på vägen på bilden, utan i bloggen, skulle ju bara kolla upp en gammal länk som jag ändå inte hittade, men vips så sattt jag och läste och skrattade åt mina egna fyndigheter. Vinter har passerat, vår och sommar, och höst sedan jag skrev sist, då en skrivpuff då det hjälper mig att komma igång och tänka.

Idag tänker jag inte jag bara skriver, och inser just nu och här att jag saknar skrivandet, har skrivit mycket dikter, gått på skrivarskola just i diktskrivning, (onlinekurs) OCH det är roligt. Att forma orden, läsa dom ändra, filura lite till, och skriva lite till och ändra tills jag är nöjd. Idag nöjer jag mig med ett blogginlägg, kanske börjar jag skriva dikter igen, kanske inte. Ibland skulle jag vilja starta ett projekt där jag blandar skrivandet med mitt fotograferande. Vore inte det en perfekt kombo? 

Men det kommer liksom inte av sig själv, under hela året och jag försökt att få till ett fotoprojekt och skapade typ ett bara för att jag inte kom på något bättre men är väl egentligen lagom förtjust i det projektet. SÅ här är jag återigen, funderandes, och grubblandes på tema, projekt och skrivande. 


 
Det är väl bara och inse att jag är en drömmande person som vill så mycket men saknar energi och jävlar anamma för att sedan praktist genomföra ett. MEN kanske ändå finns det där projektet som fångar mig och som gör att jag kan komma igång. Men troligen inte. Framtiden får utvisa det. Det här blev ett babbligt otydligt virvarr av tankar, lite som jag är just nu, men typ välkommen hit och läsa gammal skåpmat om du vill, annars hej då och tack för mig.