Follow
Skrivklåda

Ibland kommer jag bara på mig själv med att jag bara MÅSTE få skriva av mig, den sista tiden har dessa lustar mer eller mindre planat ut och är nu obefintligt helt borta. Men nu och då kommer lusten ändå tillbaka, som när jag av en händelse, råkar ramla in på min gamla blogg.

Idag genom Facebooks "händer idag" funktion, där var den då plötsligt, min blogg. Och inlägget jag ramlade in på var detta HÄR Titeln har jag ingen aning om och retar mig över alla felskrivningar och missade kommatecken för att komma in det läsflöde som jag tänker mig. MEN när jag skriver är jag alltid så himla otålig. Likadant med mitt fotande kan liksom aldrig hålla mig utan vill ut med allt BUMS. Därför blir det som det blir, inga kommatecken och man behöver läsa typ tre gånger för att förstå vad jag egentligen menar. MEN det är KUL och SKRIVA. (märk här alla stora bokstäver i vartannat ord) Detta för att förtydliga dessa ord, och man ska läsa med lite mer TRYCK.
 
AH varför finns det inga smileys på bloggen....... här ovan hade en skattande smiley passat finfint.
 
Nu vill jag återkoppla till det här med drömmar (som förra inlägget jag länkade till handlade om) Att jag just idag ramlar över detta inlägg är lite kul för håller just nu på med en liten hemlig grej och sitter och plitar på personliga mål och detta handlar om att förverkliga drömmar. GAH nästa är sitter jag här igen och ramlar över detta inlägg och tänker det går att drömma, det går att förverkliga drömmar, SO FRIENDS, just you wait and see,,nästa år.
OCH varför en kaffekopp, ja varför inte kaffe är gott........
Hur mår du?
 
 
Hur jag skulle vilja svara: Jotack jag mår skit, du vet sover jag så jävla dåligt på nätterna, och nu har jag blivit förkyld också, ja du fattar är man redan slut innan man blir förkyld blir det ju inte mycket kvar, ork alltså. Du förstår, har du inte någon ork innan, och du blir sjuk på riktigt, ja då hamnar orken på minus förstår du.

Idag, trots att jag är sjuk på riktigt, har ont i huvudet, fräser, ont i halsen och hostar så jag får kramp i magen, det piper i öronen OCH till och med lite feber, trots allt detta, att jag faktiskt är sjuk PÅ RIKTIGT, ja alltså inte oriktigt sjuk då för ångest eller så, för det räknas väl inte, eller? 

De dagarna jag är sjuk PÅ RIKTIGT, känns ändå ganska bra, för jag vet att jag har på något sätt ett legitimt rätt att vara hemma. De dagar ångesten river i mig, känns liksom som om jag borde mått bättre, jag borde gått till jobbet ändå. Och likadant idag, trots att jag är sjuk får jag dåligt samvete för att jag är just sjuk, att jag borde orkat mer fast att jag vet att där inte finns mer ork än så.

Det är då jag förstår att det inte går att förstå för någon, om man inte har varit där själv. Att veta hur det är att gå på max och det ändå inte är tillräckligt. Fast man inte orkar, att man egentligen borde göra mer fast det inte går. Och för att jag inte vill dela med mig. OCH för och för att jag istället väljer att svara, jodå det är ok. 

Fast egentligen vem bryr sig mer än jag och mitt dåliga självförtroende som jag borde jobba på, typ.

 

Taggar som finns
 
Det här med taggar, funderar jag på när jag ser denna bilden, att alla människor har olika taggar inom sig som gör ont, som man vill ta bort och bara glömma. MEN det svåra med taggar är att de ofta sitter djupt och kan vara svåra att få bort hur gärna man än vill.
 
Jag har flera taggar i mig, en del lämnar mig aldrig utan har läkt in i kroppen och sitter kvar, djupt inkapslad finns de där med mig hela tiden. Ibland kan jag känna av dom där inne och jag påminns om taggarna, och det gör ont, men för det mesta gör dom mig ingenting utan de finns där bara, som en påminnelse  om att jag levat.
 
Det är då man tänker, det är dom som gjort mig till den jag är idag, utan mina taggar vore jag inte jag.
 
MEN de dagar de gör ont, när det skaver och svider. Det är de dagarna man blir påmind om det onda i taggen, och du vill inget annat än att bara slita bort den och sätta på ett plåster, låta någon blåsa och bara säga det blir bra, det blir bra. De dagarna är du inte tacksam för dina taggar utan är arg på det som satte dit taggen.
 
Du känner hat och vill skada som du blev skadad, då för länge sedan.
 
På något sätt tror jag vi behöver båda dagarna, både de dagar då taggen bara finns som en påminnelse, någonstans långt borta inom dig, och de dagar du är arg, Ilskan behöver få komma ut även om den inte ilskan i sig ger något, så hjälper det dig där och då att bli få bli arg på att taggen finns kvar. För det du är arg på är inte taggen i sig, utan att du tillåter den att finnas kvar, att du inte äger möjlighet att ta bort den.  
 
Livet ger dig många taggar och de flesta finns som tur var inte kvar, utan har lämnat dig för länge sedan.
 
MEN de taggar som sitter kvar i dig djupt rotat i ditt inre lämnar dig aldrig. Det gäller bara att försöka leva trots taggen finns kvar, trots det onda som taggen ger. Ge det tid, säger de, men man får påminna sig om att vissa sår kan inte tiden läka, och när väl såret  ändå läker så finns det alltid kvar ett ärr som påminnelse.