Ing-Marie

Follow
Fototriss; Stopp
Svårt tyckte jag att veckan tema Stopp på Fototriss var, kanske känns mina bilder lite tllrättalagda just  för temat men SO WAHT som bloggägare och ägare till dessa bilder så är det stopp för mig. Som sagt dessa djur hos mina syskon, har ibland en förmåga att hitta dit där de INTE ska vara så det gäller att sätta STOPP för alla flyktförsök, Först en vacker röd grind som sätter stopp, längtansfullt kikar de ut på mig. 



Ytterligare en grind här har man gjort det möjligt att passera som människa men för djuren är det STOPP. 



En vacker vy över landskapet och en gammal mur någon gjort för länge sedan. I efterhand har man förstärkt muren med tråd, allt för att sätta STOPP. OM det hjälper, jodå för det mesta så, men är man nu ko, så är ju alltid gräset grönare på andra sidan. 


Att vägra ge upp


Livet är jobbigt, och alltid är det något, för mig i mitt liv, har jag kämpat. I härdigt hela livet, i skolan gällde det att överleva, stänga av, blunda och vägra lyssna. Vägra lyssna på dom. I ett samtal med psykolog en gång sade jag, men det var ju inte deras fel, och syftade på att lärarna borde gjort mer. HON blev nästan arg, även om man är barn, eller vuxen har du alltid ett val. DOM valde fel.

Livet, som det nu är efter, har varit ett ihärdigt kämpande att känna mig värd något. Inte värdelös, värdefull, att hitta min väg. Min väg hittade jag i barnen, där var jag alltid någon, och därför var min bana helt självklar.  Jag ville bli förskollärare, och även där fick jag kämpa för att komma in, efter 1 eller 2 års försök kom jag in, och gick så min utbildning. OCH jag har hittat rätt, när barnen kommer till mig ger mig en kram på morgonen och ropar "MIN Ing-Marie" vet jag att jag är rätt. Nu när jag nästan är 50 har jag hittat mig själv jag vet att jag är värdefull, jag gör nytta på mitt jobb, jag är viktig här hemma för min man och mina barn. Ibland i fantasin ville jag då, förr ge revanch på något sätt göra förändring i deras liv, att de fick veta. Men just nu idag skiter jag i det, jag är den jag är, med eller utan deras ursäkter.
Om att älska barn


På facebook kan man igenkännade skratta åt föräldrar som skriver av sin frustration om sina barn, sätter ut låtsas annonser och vill ge bort dom till högstbjudande. Och som förälder förstår man dom, vem har inte själv känt så någon gång. Visst älskar man sina barn men de kan också som någon annan driva en till vansinne. Alla dessa kommentarer är alltid skriven med glimten i ögat och ingen skulle väl göra allvar av sin frustration och faktiskt lämna bort sitt barn.

I dagen BT står dock om en flicka från GAMBIA; adopterad i Sverige och efter en semester i Gambia låter man flickan stanna kvar hos sin biologiska pappa, efter att ha levt i sverige som deras dotter i två hela år. Man har helt enkelt tröttnat på flickan och man tycker hon är jobbig. Flickan är nu tillbaka i Sverige men bor nu på instution, (dagens BT) NU är föräldrna åtalade men åtalet har lagts ner, man kan  undra varför. ÄR DET RÄTT ATT BARA FÖR ATT ETT BARN ÄR JOBBIGT LÄMNA BORT DET? Svaret för mig är självklart, naturligtsvis inte, man är förälder i nöd och lust, skillnaden när man avger de löftena i ett giftermål kan du gå därifrån, du kan aldrig avsäga dig ett föräldraskap och när du adopterar ett barn är löftena de samma. Nu har jag såklart bara fakta som det står i tidningen, men utifrån de så tycker jag att ett åtal och minst massor av skadestånd till flickan vore självklart, arma barn. Först blir hon flyttat från sitt hemland, sedan kastad tillbaka som ett gammal trasa. 

Till sist vill jag bara påpeka att barnen på bilden INTE är till salu.