Min svärmor sa en gång när hon var över 90 och såg sig i spegeln, "vad detta har gått fort" Och detta tänkte jag ta fasta på idag, att livet det verkligen fort. Kanske inte alltid känns det så när man är mitt uppe i livet med barn, blöjbyte, jobb och så vidare. Det är först när barnen börjar lämna en efter en man märker hur tiden försvinner mitt framför ögonen på en. Först försvann min äldste, han flyttade till Umeå, och vips så var han borta, maten gick inte åt på samma sätt men jag lagade lika stora portioner som förut, som om han var kvar, mjölken i kylskåpet började bli dålig för vi köpte för mycket och man fick anpassa sig.

 

Nummer två och tre försvann nästan samtidigt, den ene till japan (jo hon är hemma igen och pluggande och ensamstående mor) den andra till Borås, TUR att Borås inte låg så långt bort då, när den äldre dottern fanns i Japan och äldste sonen i Lund.  Kvar är bara lillebror, han är nu på sitt sjuttonde och hoppas vi får behålla honom hemma ett tag till men jag vet, vis av erfarenhet att tiden den går fort. 

 

Underbart är det när de återvänder med respektive och barn, och livet det rullar på, som vanligt fast ändå inte. Borta är alla blöjbyten, (utom när man är barnvakt då) Barnskrik på nätterna är borta, och att hålla kräkande barn över toastolen lika så och detta saknar jag ICKE.

Man är liksom vuxen på riktigt, medelålders, och vänner i omkretsen börjar gå i pension, det är då jag tänker på min kära svärmor som inte finns ibland oss längre, "ATT VAD DETTA HAR GÅTT FORT" Det gäller att njuta medans tid är, och inget är så sant som det.