Ja så har vi då alla våra liv på facebook eller i alla fall 3 290 620, dvs. 35,2% användare i sverige enligt länken. Jag är en av dom, jag skriver om allt möjligt och vet plötsligt att mitt kusinbarn i falkenberg har gått ner 2,5 kilo, trots att jag inte träffat henne på kanske 20 år. Vi har både kommit närmare varandra, för ja annars hade jag ju inte vetat att kära kusin gått ner 2,5 kilo, grattis förresten.
Samtidigt ska vi gilla än det ena än det andra, ogilla knapp finns inte och man låter helt enkelt bli att gilla otäcka saker som folk skriver, för inte vill man gilla att någon har magsjuka eller inte har sovit under natten. hur gör man då? Skriver ett litet beklagar, eller skiter i att se och tänker men var skriver den människan egentligen. Det bakas, det handlas, det leks, tvättas och jag vet inte allt, och ja jag gör lika dant. Man tycker delar länkar och bilder och det nya är instragram där kan du skicka bilder på din lunch (se ovan), om någon är intressed av vad jag har äitit så kan jag dela det.
Men mitt liv på riktigt finns inte på Facebook, det där jobbiga, det där som man inte vill dela med sig av, och tur är väl det, för inte vill folk läsa om när jag har diarée, är helt slut eller önskar att jorden kunde gå under så att man fick sova nån gång. Att man kanske skulle önska sig lite fler vänner, eller att man just nu verkligen HATAR sitt jobb, (om jag nu gjorde det)
Så mitt liv som det nu ser ut, är i en redigerad form på Facebook, jag läser njuter av att följa och se vad folk håller på med, skickar vänförfrågningar till människor jag är nyfiken på. Men någonstans funderar jag detta är ju ett låstasliv så VARFÖR är detta vårt liv på facebook så beroendeframkallande?
7 kommentar(er)
