Mina barn bor på olika ställen i Sverige, min son bor i Lund, hans flickvän i Karlskrona. Ena dottern bor i Borås och mina andra två som är kvar bor hemma. De som bor hemma är då lillebror på tolv och stora syster på 22. Stora syster har oxå bott hemifrån, I stockholm och på somrarna har hon bott i Sälen där hon sommarjobbat. På fredagen den 23 september flyttar hon. Inget egentligt konstigt med det, man gör det när man är 22, MEN hon flyttar till JAPAN. Tokyo med andra ord, i ett helt år ska hon, min lilla tös bo i vilt främmande land, borta från mor och far, syskon och vänner.

Att hon ska ÅKA VET JAG, i huvudet vill säga, i hjärtat har jag inte fattat det än. Folk frågar hela tiden, HUR KÄNNS DET? Jag svarar vet inte, det känns konstigt, har inte fattat det än, lite olika svar beroende på vem som frågar. MEN jag vet, nästa fredag när jag tar farväl, ger henne den där sista kramen för ett helt år framåt, då fattar jag, då förstår jag. Inte nu, inte än, nästa fredag, först då.  

Nu är det ju inte hela världen, det finns ju Skype, hon kommer ju tillbaka, men ändå går det inte riktigt att släppa tanken på att; TÄNK OM HON STANNAR, tänk om den stora kärleken finns där borta i Japan, tänk om något otäckt händer, att inte vi kan krama henne när hon är ledsen eller om hon gör sig illa. I huvudet far det många tankar, men hon är inte min LILLA, flicka längre, hon är knappt min  STORA flicka heller. Hon är en ung vuxen kvinna som har tillräckligt med mod och styrka för att förverkliga sin stor dröm. Och trots all oro och rädsla för att släppa taget är jag en stolt mamma till en stark ung kvinna, och jag älskar henne mycket. Och ännu en vecka till bor hon hos mig.