I bland känns livet som om man balanserar, balanserar på det yttersta och det krävs så lite, så lite för att man ska falla och tappa taget helt. För några år sedan var mitt liv så, jag levde på gränsen och det lilla lilla som krävdes för att jag skulle falla skedde och jag föll. Jag föll djupt och livets lådor föll över mig. Det tog tid att klättra, lång tid,att börja sortera lådorna igen, och egentligen inte förrän nu, är jag uppe igen och jag vet var mina lådor finns. Men har man en gång fallit gäller det att vara försiktig, inte ta några risker och känna att ta bort några lådor så det inte blir för högt.
Där är jag nu, jag balansererar livet som på mina lådor, jag klättar upp och jag tar bort för att inte riskerar och falla igen. Men väl uppe är livet skönt, du har koll, utsikt och du vet vad som händer, därnere är lådorna i en enda röra och oron stor, vad händer med livet, ska det vara så här? Mina lådor finns både under mig och runt mig, för så är ju ändå livet att ha koll på alla lådor går inte, en del får vila, andra är fulla och andra helt tomma. Och livet är skönt trots att jag inte har koll på alla mina lådor.
Vill du läsa mer, kan du gå in på Skrivpuff
9 kommentar(er)
