Tiden tycks liksom ha för bråttom. På jobbet där jag är, har jag för det mesta tid, jag kan ge barnen den tid de behöver. Som att hinna ta på sig kläder själv, att äta själv, och ja bara få en kram eller ett knä och en saga. MEN tiden den lever liksom sitt eget liv, när jag mår bra, har jag tid, den finns liksom där och mina arbetskamrater säger till mig ibland "vilket tålamod du har, hur orkar du?" MEN tänker jag, TID att få den att räcka till att slippa skynda sig, det är underbart. men inte lätt.
Det har inte alltid varit så, stressen kryper i min kropp om jag inte får sova ordentligt, min gamla utbrändhet ligger där och lurar, ligger där bakom, hela tiden och det gäller att lära sig LYSSNA. Lyssna på sin kropp, på sin stress och känna sig själv. Men det är lätt att alltid vara på väg någonstans att aldrig finna ro i NU. Detta har jag försökt ta till mig och kanske därför har jag funnit en liten del av mig själv, att finnas till här och nu, inte tänka sig bortom nuet, det som vi kallar stress. Att göra saker snabbare att klä på barnen för att det går fortare är inte något som funkar på mitt jobb, jag är där för att ge tid,
Som mamma eller pappa har man ofta inte den tiden, det gäller att komma till jobbet, jag måste handla, jag måste göra än det än det. MEn någon gång ibland även som förälder måste man nog ändå stanna till vid den där häftiga myran, hoppa i den där underbara vattenpölen, FÖR tiden är en färskvara, den försvinner och det gäller att ta tillvara NU.
9 kommentar(er)
