På något sätt hänger vårt liv ihop med olika epoker. En epok i en människas liv är många, småbarnsåren, barndom, tonår, studentliv, vuxenliv, familjeliv, medelåldersliv, pensionärsliv samt ålderdomens epok. Allt hänger liksom ihop, kanske hoppar någon över en epok och tar en annan väg, det är ju den vägen som gör oss människor unika. Man hoppar över studentlivets epok och får komma in i vuxen epoken direkt, eller någon hoppar för alltid över familjeepoken. Allt är inte självvalt många epoker som kommer alltför tidigt kan vara en ung flicka som blir gravid och måste komma in i famlje/vuxenepoken alltför tidigt. Inte för att det behöver vara dåligt men inte kanske det val som man skulle valt om man fick välja själv.
Själv befinner jag mig just nu någonstans mellan familj och medelålders epoken, jag har en sladd en kille på 12 år, och har haft förmånen att få börja om med barn, när jag hade tre stora barn. Familjeepoken har varit mycket lång i mitt liv fram till nu 26 år, halva mitt liv. En underbart, jobbig, fantastiskt tid, där allt får sin mening att föda och se till att ens barn har det bra. Mitt emellan just därför att mina tre stora klarar sig själv en del utflyttade andra på väg ut. En "liten" kvar, när han försvinner ur min epok, (att han flyttar och klarar sig själv) och huset är tomt, kankse fylls det med barnbarn som ju är en helt annan epok. MEN det kommer att bli mycket tomt. Att få ha sin gubbe alldeles för sig själv, VILL jag det? Hur kommer vi att klara oss utan våra barn, hittar vi andra samtalsämnen? Har vi något gemensamt utan barn? Att gå in i en ny epok är inte lätt och ibland inte helt smärtfritt, men samtidigt inte helt utan viss förväntan. Var befinner du dig?
4 kommentar(er)
