Livet är jobbigt, och alltid är det något, för mig i mitt liv, har jag kämpat. I härdigt hela livet, i skolan gällde det att överleva, stänga av, blunda och vägra lyssna. Vägra lyssna på dom. I ett samtal med psykolog en gång sade jag, men det var ju inte deras fel, och syftade på att lärarna borde gjort mer. HON blev nästan arg, även om man är barn, eller vuxen har du alltid ett val. DOM valde fel.
Livet, som det nu är efter, har varit ett ihärdigt kämpande att känna mig värd något. Inte värdelös, värdefull, att hitta min väg. Min väg hittade jag i barnen, där var jag alltid någon, och därför var min bana helt självklar. Jag ville bli förskollärare, och även där fick jag kämpa för att komma in, efter 1 eller 2 års försök kom jag in, och gick så min utbildning. OCH jag har hittat rätt, när barnen kommer till mig ger mig en kram på morgonen och ropar "MIN Ing-Marie" vet jag att jag är rätt. Nu när jag nästan är 50 har jag hittat mig själv jag vet att jag är värdefull, jag gör nytta på mitt jobb, jag är viktig här hemma för min man och mina barn. Ibland i fantasin ville jag då, förr ge revanch på något sätt göra förändring i deras liv, att de fick veta. Men just nu idag skiter jag i det, jag är den jag är, med eller utan deras ursäkter.
3 kommentar(er)
