Det här med taggar, funderar jag på när jag ser denna bilden, att alla människor har olika taggar inom sig som gör ont, som man vill ta bort och bara glömma. MEN det svåra med taggar är att de ofta sitter djupt och kan vara svåra att få bort hur gärna man än vill.

 

Jag har flera taggar i mig, en del lämnar mig aldrig utan har läkt in i kroppen och sitter kvar, djupt inkapslad finns de där med mig hela tiden. Ibland kan jag känna av dom där inne och jag påminns om taggarna, och det gör ont, men för det mesta gör dom mig ingenting utan de finns där bara, som en påminnelse  om att jag levat.

 

Det är då man tänker, det är dom som gjort mig till den jag är idag, utan mina taggar vore jag inte jag.

 

MEN de dagar de gör ont, när det skaver och svider. Det är de dagarna man blir påmind om det onda i taggen, och du vill inget annat än att bara slita bort den och sätta på ett plåster, låta någon blåsa och bara säga det blir bra, det blir bra. De dagarna är du inte tacksam för dina taggar utan är arg på det som satte dit taggen.

 

Du känner hat och vill skada som du blev skadad, då för länge sedan.

 

På något sätt tror jag vi behöver båda dagarna, både de dagar då taggen bara finns som en påminnelse, någonstans långt borta inom dig, och de dagar du är arg, Ilskan behöver få komma ut även om den inte ilskan i sig ger något, så hjälper det dig där och då att bli få bli arg på att taggen finns kvar. För det du är arg på är inte taggen i sig, utan att du tillåter den att finnas kvar, att du inte äger möjlighet att ta bort den.  

 

Livet ger dig många taggar och de flesta finns som tur var inte kvar, utan har lämnat dig för länge sedan.

 

MEN de taggar som sitter kvar i dig djupt rotat i ditt inre lämnar dig aldrig. Det gäller bara att försöka leva trots taggen finns kvar, trots det onda som taggen ger. Ge det tid, säger de, men man får påminna sig om att vissa sår kan inte tiden läka, och när väl såret  ändå läker så finns det alltid kvar ett ärr som påminnelse.