Ibland funderar jag över livet och livets förunderligheter, OCH känner mig lite allmänt knäpp sådär, för att man tänker som man tänker,  känner ni igen det? Jag fyller nu i år 55 år, fatta det, jag har 10 år kvar till pensionen och allt går som det ska. Det var länge sedan jag fick visa leg på systembolaget och INGEN NÅGOSNSIN skulle ta mig för 20 igen, även om jag gjorde 10 skönhetsoperationer, Min äldste som har fyllt 30  år, har två barnbarn, är både farmor och mormor jag är liksom vuxen PÅ RIKTIGT, och snart, mycket snart, även gammal.

 

Det är då man måste ta sig samman och konstatera att jag är glad att jag inte är tonåring igen, en gång för mig räcker. Jag har massor av livserfarenhet, och är lagom knäpp, och envis som synden, i alla fall så påstås det att jag är det, envisare lär jag väl antagligen bli med åren, för se bara på min kära mamma, som i sina 87 år är liksom bara är väldigt envis och dom som känner henne vet vad jag talar om. Och det där med envisheten har tydligen gått i arv, för båda mina två barnbarn, (tjejer båda två) sägs ha sin envishet efter mig, Varför nu jag ska få skulden för det........

 

Nä nu babblar jag bara en massa strunt och det som från början var tänkt som ett åldersinlägg blev ett förvirrat försök att reda ut livet gåta, mig själv, och det gick ju nu inte så bra. "Lär dig livets stora gåta, älska glömma och förlåta" Jag får väl börja träna på det kanske.......................särskilt det där med att glömma och förlåta, är inte så bra på det. Så kära vänner som orkar läsa ända hit, förlåt en förvirrad halvgammal tant, och snart mycket snart är det vår igen.