Är det måhända fåfängt av mig att tro att lilla jag i stark konkurrens av så många andra skulle ha en chans att kunna få fota mer än bara till vardags? Ibland undrar jag? Jag gör mina småförsök och tog en workshop för att riktigt boosta mitt självförtroende, men ändå så ibland så undrar jag om det räcker. Skulle jag nöja mig med att vara en del i en fotoklubb, vara glad för de små segrar jag gör där, (blev ju till och med ordförande) Och när deppigheten sätter till som mest, funderar jag på och skita i alltihop.

Men ändå så finns den där drömmer som gnager inne i mig, och min workshopledare hävdare bestämt att det inte är försent för en halvgammal kärring att satsa på sin dröm, för det är ju aldrig försent. SÅ idag har jag postat inlägg både på min privata sida och min fotosida på Facebook och hoppat så får vi se vad som händer.

I sommar har jag ett bröllop inplanerat mitt första där jag är huvudfotograf, och detta ser jag fram emot mycket, är ännu inte nervös alls men det kommer väl tids nog, känner att jag förberett mig så gott jag kan och mer kan man ju ändå inte göra. Har gjort en logo, egentillverkad att köpa en är dyrt, och än får den jag gjort duga. Så med positivt sinnelag satsar jag, och har inte tänkt att säga upp mig från jobb utan min dröm är att ha det lite så där vid sidan om. Kanske räcker det, kanske inte, men om man aldrig försöker kan ju absolut inget alls hända. Den som lever får se.