Likt en myra vi strävar, alla var och en på sitt sätt genom livet, en del har en lättare stig andra en värre. Ibland funderar jag över, och kanske gör vi det alla någon gång, över livets orättvisor, varför tycks min väg vara mycket värre än alla andras? Den där stenen där, varför är den där, just exakt på MIN STIG. Skit tänker jag, nu måste jag gå hela vägen runt, den där jäkla stenen varför är den just på min stig. Sträckan jag tänkte mig gå blev ju så himla mycket längre med stenen just där. 

Men så är väl nu livet, fyllt av fallgropar och stenar, för alla, men så är ju nu människan en egogistisk varelse och just nu skiter jag i andras stenar och fallgropar och ser bara mina egna, och det gör mig så HIMLA ARG, varför, varför måste de finnas, varför kommer allt ivägen för just MIG. 

Så hämtar andan, tar min kamera och fotar, försöker andas, försöker tänka och samla min tankar vilket inte alltid lätt. Rensa hjärnan från hinder som osynliga stenar, som kanske bara finns i min fantasti. Och vägen jag har att vandra är just runt stenen som tar lite längre tid, men om målet är det rätta, måste ju ändå längden på vägen jag tar inte vara så viktigt, bara jag når fram någongång. Så med eller utan sten finns det bara en väg, och det är den framåt.