Strävsamt liv har man hört talas om, vad tänker vi på då? För mig klingar det ordet om en gammal dam som levt sitt liv, gammal och har gjort sitt. Man har slitit ont hela livet strävat framåt, till framtiden hela livet och har nu (förhoppningsvis) funnit ro och man sitter på hemmet och rullar tummarna. När jag tänker på mig själv kan man undra vad säger dom om mig, den dagen jag sitter där, med ett strävsamt liv bakom mig. Mina barn säger säkert en del, förhoppningsvis vilken bra, eller stundom skitjobbig mamma man varit. Jobbet jo, hon jobbade ju med barn, hur orkade hon, det var visst stora barngrupper då, inte alls som nu. (kan man ju hoppas) En riktig förskollärare av den gamla skolan.
Men mer, vad vet man egentligen om en människa mer än det där yttre, ni vet, man barn, hus, jobb, hund, Egentligen ingenting, för mina tankar är mina bara mina och dom jag inte delar med mig dom blir ju liksom kvar hos mig. Tänk vad mycket de människor som nu sitter på "hemmet" har varit med om under ett helt strävsamt liv, och det man vet, på riktigt, är egentligen ingenting, som ett sandkorn av en öken. Alla tankar man haft, all oro man haft, all glädje man haft sådär i hemlighet, allt det där man inte delar det finns ju bara hos mig, och ingen annan. Och det är väl det som är att vara människa, vissa bitar ska inte finnas för andra, vissa bitar finns bara hos mig.
Så den dagen då jag har ett långt och strävsamt liv bakom mig, kommer jag förhoppningsvis, tycka att jag gjorde så gott jag kunde, och mer man man ju inte begära, eller hur, och mina tankar de jag aldrig sagt, de stannar hos mig, då som nu.
2 kommentar(er)
